Way back home

november 14, 2014

Jag vill utplåna mig själv som person. Men inte på ett sätt som ni skulle uppleva som besvärligt.

Regrets

september 7, 2014

He remembers those vanished years. As though looking through a dusty window pane, the past is something he could see, but not touch. And everything he sees is blurred and indistinct.

Judas in the end

juli 16, 2014

Anyone will tell you
Just how hard it is to make and keep a friend
Maybe they’ll short sell you
Or maybe it’s you
Judas in the end
When you just can no longer pretend
That you’re getting what you need
Or you’re giving out anything for them to grow and feed on

I’ll try to keep myself open up to you
It gets easier and easier to do
Just like Jericho
Let these walls come tumbling down now
Let them fall right on the ground
Let all these dogs go running free
The wild and the gentle dogs
Kenneled in me

Been tryin’ hard not to get into trouble

juli 3, 2014

Been tryin’ hard not to get into trouble.

Vad min syster en gång sade

december 4, 2013

Min syster sade en gång att ”livet är stort”. Hon sade det vid en tidpunkt i livet som vi befann oss ganska långt ifrån varandra, med betydelsen att det kanske inte alltid behöver vara så. Det var en tröst där och då.

Jag har ibland tänkt på vad hon sade vid det tillfället. Ofta för att stå ut när något är svårt. ”Livet är stort” – om det är något man kan vara säker på så är det att det inget är beständigt. Smärtan är inte heller evig. Förändring är lag även över den.

Livet är också så stort att ibland glömmer man något bakom ett hörn i det stora. Kanske går man senare omkring planlöst och så vips så snubblar man över det glömda igen.  Saker och ting kan komma tillbaka på gott och ont. Jag vet inte om den insikten är en tröst eller en risk eller bara en påminnelse om att vissa saker är.

Som det är

november 15, 2013

Ikväll var jag på minnestund på Alby fritidsgård.
Hoppas du är på en bättre plats nu Bilal.

Jag är glad att vi sågs den där sista gången förra hösten. Att det sista minnet jag har av dig är att du var glad och att allt verkade gå bra för dig.

Det känns så svårt att ens skriva något om det här.
Jag har varit på begravningar och minnestunder innan. Jag har burit den sorgen förr. Men det här är första gången jag sörjt någon som är yngre än mig.

Det var en fin minnestund. Det kom så mycket folk, gården var smockfull och jag har aldrig sett så många knäpptysta ungdomar på en och samma gång. Vi var där för dig.

Döden är oåterkallelig och vidrig och saknaden är evig efter det. Ta hand om dem som lever.

Frida Kahlo

oktober 12, 2013

Jag läser Hayden Herreras biografi om Frida Kahlo. Varje gång jag läser om Kahlos berömda ohälsa är jag tvungen att lägga ner boken då det låter så smärtsamt – Kahlo var i ung ålder med om en spårvagnsolycka och blev spetsad av en järnstång, en olycka som hon aldrig riktigt hämtade sig ifrån. Samtidigt framgår det i Herreras bok att hon senare i sitt liv ofta skulle överdriva sin olycka – exempelvis uppge att hon varit inskriven på sjukhus tre månader medan det bara varit en och så vidare. Jag funderar på detta när jag själv försöker minnas och sortera saker och ting från mitt förflutna. Hur våra minnen blir vår egen berättelse om vårt liv – Frida Kahlos smärta och ohälsa är ju väldigt centralt i hennes konst och hur vi uppfattar henne som karaktär. Och hur den berättelsen sällan är ärlig – om det ens är relevant att prata om ärlighet i sammanhanget. Minnen får ju andra nyanser med tiden – en sommar som jag i själva verket mådde väldigt dåligt under, kan jag ju några år senare minnas som ganska fin. Jag minns att solen sken och jag umgicks med mina vänner, inte att jag slutade äta och inte kunde sova om nätterna.

the-two-fridas-1939

Jag tänker också på det här med att minnas livet som en linjär berättelse, att det är något falskt i det. Det finns en början, en central konflikt/händelse och ett slut. Lite som ett mediokert sommarprat. Så är det ju inte ”på riktigt” utan snarare vävs personer, känslor och relationer in, försvinner ut och kommer tillbaka sen. Cirkulärt snarare, som en av mina vänner beskrev det. Och skeenden som finns i våra huvuden förvanskas och får en annan betydelse och tyngd. Den berättelse vi konstruerar om oss själva samspelar med den person som vi uppfattar oss själva som idag. Kanske fick jag den där sommaren som jag mådde dåligt nya vänner som betyder mycket för mig idag –och därför minns jag det som en period som jag jag kastade loss snarare än kantrade.

PPJ-33259, portrait of Diego Rivera and Frida Kahlo

Oavsett om Frida Kahlo överdrev vissa detaljer eller ej så är det ju ett faktum att hon var med om något hemskt som skulle komma att prägla hennes liv. Och jag tänker på något annat som hon brukade säga – att hon var med om två stora olyckor i sitt liv: den ena var språvagnen, den andra var hennes make och livs kärlek Diego Rivera. Men det är en annan historia.

Linero

oktober 4, 2013

Jag växte upp i ett radhus i Linero – östra Lund. Det var ganska fint där jag bodde.  Stora nybyggda hus.

Jag växte upp med min syster och min pappa.  Det fanns väldigt mycket plats för oss i vårt hus. Vi hade stora ytor att leka på och en trädgård. Det fanns en liten och en stor lekplats inom gångavstånd. Familjen hade en hund som såg till att alla var hemma och trygga innan hon somnade själv. Jag och min syster hade en pappa som kunde hitta på sagor direkt ur huvudet och han lärde oss själv att läsa och skriva.

När jag blev äldre så läste jag allt jag kom över.

Det fanns många radhus på Linero men det fanns också flerfamiljshus framväxta under miljonprogrammens år. Radhusens barn gick på den lokala skolan tillsammans med hyreshusens.

Jag var ganska ensam. Jag hade vänner. Jag förstod dem inte så bra.

Jag minns att vi var ute ofta. Att vi alltid gick omkring. På den lokala puben vid Linero Centrum kunde man alltid se en av mina vänners pappa sittandes. En annan av mina vänner hade en pappa som bodde i ett annat land, så han sågs inte lika ofta till.

Min bästa väns pappa träffade jag aldrig trots att han bodde i samma stad. Jag vet att de efter en viss punkt slutade träffas. Vi pratade inte om varför det blev så förrän många år senare. Men det var mycket som vi delade under uppväxtåren – den första kärleken, det första uppbrottet, den första egna lägenheten. Det första avvisandet. Den första skammen?

Jag är fortfarande på Linero ibland. Vår pappa bor kvar, men vårt radhus ser helt annorlunda ut efter renoveringar och lekplatserna utanför är inte längre så stora som jag minns dem.

Linero Centrum är sig inte heller likt – det är mer slitet och min väns pappa checkade ut från puben för flera år sedan.

Ingen feelgood-roman

september 22, 2013

Nästa omläsningprojekt för mig verkar bli Last Exit to Brooklyn (1958) av Hubert Selby Jr. En roman som jag läst väldigt många gånger redan då den var objektet som jag undersökte när jag skrev min uppsats i litteraturvetenskap.  Ganska många år har passerat sedan dess. Jag skulle aldrig för mitt liv vilja läsa om den uppsatsen 2013 men kanske att det är rätt tidpunkt för mig att läsa Selby igen.

Last Exit to Brooklyn är ingen feelgood-roman.  Snarare är den ett litet stycke helvete som du kan utsätta dig själv som läsare för om du orkar – litteraturen är dock verkligen inte utan sina meriter. Boken är inte en sammanhållen roman utan en svit av berättelser om karaktärer som spenderar sina dagar i ett fattigt Brooklyn. Där möter läsaren fackföreningsmän, dragqueens, prostituerade och hemvändande militärer.  Oavsett vem du är i Last Exit to Brooklyns universum så kommer dock inte Selby låta dig komma undan.  Han kommer krossa dina drömmar och förnedra dig – men ändå uttrycka sympati för dig. Last Exit to Brooklyn är självhat på en uppbruten prosa som inte liknar något annat du har läst, som skenar och förtätas beroende på vad berättelsen kräver.

I Sverige är namnet Hubert Selby ganska okänt och titeln Last Exit to Brooklyn likaså. Många känner till författarens verk utan att veta om det  – genom filmatiseringen av en senare roman – Requiem for a dream. Andra skandinaviska konstnärer, som författaren Hassan Loo Sattarvandi (Still) och regissören Nikolas Winding Refn (Pusher) har också refererat till Selby och hans verk. Det finns också en filmatisering av Last Exit to Brooklyn som inte alls håller måttet jämte texten – men vem hade väntat sig något annat?

När jag sist läste den här boken så bodde jag i Malmö och kände mig ganska färdig med det jag höll på med just då. Jag minns tydligt att jag satt i Folkets park för en sista genomläsning av romanen innan slutseminariet. Några år och flera bostadsorter senare skulle jag befinna i Stockholm tillsammans med en älskad person. Det känns som en evighet sen.

One day, in sorrow at His own creation, God plunged into Hell

september 16, 2013

The world was revealing its death to me by the process of slow discovery: the slowly gnawing loss of innocence; and I found myself longing for the God in Whom, unquestioningly, I had believed in as a child. But this world of loneliness and desperation belied Him. The sky was now a black cave where once it had been limitless, stretching into that Heaven of childhood angels and peace.