Biblioteksrummet – en framtidsspaning

(skriven på uppdrag av länsnytt)

Inför den ankommande anstormningen av handhållna e-boksläsare på den svenska marknaden är det lätt att känna att orosmolnen hopas kring ens huvud om man försöker sia i folkbibliotekens framtid. Hur ser folkbiblioteken ut i framtiden när det objekt som vi främst förknippar med ett bibliotek – boken – står inför en sådan total renovering?

Det är givetvis omöjligt att sia i framtiden. Innan man drar för höga växlar på e-boksläsare som Amazons Kindle gör man nog klokast i att vänta och se vilket genomslag de får (även om en bokhandlar-bekant till mig vars omdöme jag litar på häromdan uttryckte att han trodde att vi stod inför “pappersbokens yttersta dag”). Men folkbiblioteken bör väl ha en beredskap för olika scenarion och därför kan det vara på sin plats att spekulera lite.

Även i framtiden kommer det i samhällen som eftersträvar att vara demokratiska finnas behov av rum som är öppna för alla och är gemensamt finansierade, rum som är tillgängliga för dem som vill mötas och diskutera, eller för dem som behöver tystnad till eftertanke och studier. Om information för att bilda sig en förståelse av vårt samhälle redan nu finns tillgängligt i överflöd via internet kommer det förmodligen i framtiden finnas ett behov av människor som kan sortera och strukturera det här informationsflödet som redan idag är oerhört fragmentiserat och lättmanipulerat. Om det finns pappersböcker i de här rummen och om de kommer kallas bibliotek vet jag inte, och om de människor som gör de här tjänsterna kommer kallas bibliotekarier vet jag inte heller, men det är egentligen ovidkommande.

För att den här utvecklingen skall bli möjlighet krävs det dock att folkbiblioteken i Sverige slutar avskaffa sin personal utan faktiskt ger dem reella möjligheter och verktyg att jobba med de här frågorna. Bibliotekarier behöver en uppdaterad utbildning, bättre (teknisk) utrustning och inte minst mandat att jobba på ett nytt sätt. Genom internet och teknikens utveckling har en helt ny värld öppnas som har helt nya problem. Hittills har folkbiblioteken mest sysslat med kulturförmedlande verksamhet på webben (genom bloggar etc..) men det är bara en del av folkbibliotekets uppdrag. Här behövs en analys och en vision om vad ett folkbibliotek kan vara/göra på nätet.

Vad gäller de fysiska rummen då? Jag vill slå ett slag för tillgänglighet och ett tillåtande förhållningssätt. Inte för att vara en dysterkvist men klyftorna växer i Sverige och med det menar jag inte enbart de digitala. Vi behöver inte fler trösklar i Sverige utan färre. De lokala folkbiblioteken i Sverige ger marginaliserade grupper i det svenska samhället möjlighet att skaffa sig de redskap som krävs för att göra sig gällande. Folkbiblioteket fungerar här som ett öppet och kostnadsfritt rum där man kan få hjälp av en person som engagerar sig i just ditt behov av bildning och kultur. Säg mig var du hittar det annars?

/Tobias Willstedt

Folkbiblioteken och internet

Artikel ur BIS nr. 3 2009

Valet till Europaparlamentet 2009 fick ett rätt så bedrövligt utfall. Jag är säker på att jag inte var den ende som satt och kände sig besvärad under Svt:s valvaka. Stadigt sjunkande valdeltagande i hela unionen och framgångar för högerextremistiska mörkermän som gick framåt i flera europeiska länder. I Sverige kan man glädjas åt att valdeltagandet faktiskt steg, men oroas över att sverigedemokraterna växte och nu inte var långt ifrån att vinna mandat trots att partiet har varit i total medieskugga under hela valrörelsen. Istället var det ett annat uppstickarparti som stal spotlighten och lyckades baxa sig in i europaparlamentet. Exakt vad det innebär att Piratpartiet kommer in i Europaparlamentet vet vi inte än, men det jag förmodar är att den del av vår yrkeskår som har lanserat idéen om bibliotek 2.0 tycker att det hela är rätt spännande. Och det är spännande! Hur internet och våra liv där regleras angår oss som medborgare, och angår särskilt oss som värderar rätten till kunskap, information och det demokratiska samtalet.  Jag och min generation hör väl till de första som växte upp med internet och vi har sen 2006 sett hur staten och kapitalet stegrat sina ansträngningar att få kontroll över det som tidigare har kunnat liknas vid oinmutad mark, ett fritt rum, eller till och med vid en allmänning. Nu vill kommersiella intressen ha en allt större del av kakan, och politiska intressen blir oroliga över att all denna frihet skall missbrukas. Repressionen är en globala företeelse: från FRA och IPRED i EU, till samarbeten mellan storföretaget Google och enpartistaten Kina.  Prästregimen i Iran använder system köpta från telekommunikationsbolaget Nokia Siemens för att kartlägga iraniernas internetanvändande.

En belysande frågeställning är om vi i ordningsmaktens ögon skall fungera som medborgare eller konsumenter på internet. 2009 har frågan varit uppe om huruvida EU-stater skall kunna stänga av enskilda medborgare från internet, ett förslag som är ivrigt påhejad av de storföretag som har intresse i upphovsrättens stärkande. Är det bara en fråga om att frånta en kriminell person möjligheten att utnyttja en tjänst, eller handlar det om att beröva en medborgare sina rättigheter? Med den betydelse som internet har i vår moderna tid får det allvarliga konsekvenser för en individ att vara utestängd från det.

Några dagar innan valet till Europaparlamentet läser jag ett inlägg ur Erik Bergs blogg Approximationer (http://approximationer.blogspot.com/2009/06/piratpartiet-ar-slutet-pa-borjan.html). Detta är alltså innan Piratpartiets triumf men valundersökningar har redan spått stora framgångar för partiet. Berg skriver i inlägget om saker som jag själv har känt men inte riktigt kunnat sätta fingret på: Nämligen att frågan om regleringar av internet är större än piratpartiets motstånd mot integritetskränkande lagar, och vi som håller på det vänstra laget måste kanske börja se den här frågan i ett större sammanhang. Jag lyfter ut några rader ur Erik Bergs inlägg:

Demokratin har aldrig genomförts mer än halvvägs. Att kontrollera kapital har under hela 1900-talet inneburit en möjlighet att utöva massiv makt och köpa sig politiskt inflytande. Det sker genom kontroll av arbetet, genom lobbyister och genom direkta röstköp men framförallt genom att kontrollera media. I massmediernas tidsålder har media varit porten till verkligheten, att se, förstå och påverka, att sätta agendan, att förvrida perceptionen. När nu media håller på att ändra karaktär från massmedia till mikromedia och sociala medier så rör sig också kapitalet för att behålla kontrollen… För en sak är säker, även om det är en gammal kamp som återuppstår på nätet så är det inte en gammal trött och föråldrad industri som leder kampen mot det fria Internet, det är kapitalintressen som är mäktigare än någonsin förr, som har allt att förlora på en urholkad upphovsrätt och nedrivna medieoligopol och allt att vinna på ett Internet som kan användas för att konstruera sociogram, ett Internet som kan styckas, packeteras och säljas i lämpliga portioner, där vi i första hand är målgruppsplacerade konsumenter och inte fria medborgare /…/ Hoten mot friheten på Internet kommer från flera håll. Statliga dataloggnings- och övervakningsintiativ är uppenbara hot, men världens största sociogrammaskin är privata Facebook – inte FRA:s superdator.

Erik Berg utvecklar ett resonemang med hjälp av en forskare som jag själv gjorde bekantskap med på Biblioteks- och informationsvetenskapen i Borås: Lawrence Lessig.

“We can build, or architect, or code cyberspace to protect values that we believe are fundamental. Or we can build, or architect, or code cyberspace to allow those values to disappear. There is no middle ground. There is no choice that does not include some kind of building. Code is never found: it is only ever made, and only ever made by us. [...] The first generation of these architectures was built by a noncommercial sector – researchers and hackers, focused upon building a network. The second generation has been built by commerce. And the third, not yet off the drawing board, could well be the product of government. Which regulator do we prefer? Which regulators should be controlled? How does society exercise that control over entities that aim to control it?”

(Lessigs text är hämtad ur wikin Code 2.0 som finns på adressen http://www.socialtext.net/codev2/ )

Kod är lag på internet menar Lessig. Och kod är något som produceras vilket betyder att den som kodar också reglerar internet. Inser man det inser man att internet lika mycket kan var ett redskap för kontroll som för frihet. Vi kan inte enbart titta på juridiska regleringar av individers användande av internet, som Piratpartiet gör, utan vi måste också titta på hur internet produceras och titta på ägandeförhållanden och olika aktörers roll på denna arena. Har den digitala eran sin Karl Marx?

Det här är saker som folkbiblioteken kommer behöva förhålla sig till inom de kommande åren. På lång sikt måste vi se att mänsklig tillvaro på internet inte är magiskt befriad från de maktförhållande som vi så tydligt kan se ute i samhället. Och om vi accepterar den premissen måste vi fråga oss: vilket slags rum vill vi skapa på internet? En av de många fina sakerna med idéen om ett folkbibliotek är att det är ett rum där klasskillnader inte skall existera, utan vi faktiskt är jämlikar. Hur tänker vi in det i ett digitalt rum? Hur bygger man ett folkbibliotek med kod? Vi vet vad ett folkbibliotek är i den fysiska världen med vad är det i den digitala?

Det är en fråga som vi måste besvara på lång sikt. På kort sikt måste vi förhålla oss till de

försök som stat och kapital gör idag för att reglera internet på ett sätt som tar ifrån dess användare sina medborgerliga rättigheter. Vad får detta för konsekvenser för det demokratiserande potential som internet har, ett potential som många forskare och orakel inom biblioteksvärlden dragit höga växlar från? Hur förhåller sig folkbiblioteken till de här försöken att kontrollera information: Är det någon skillnad mellan FRA:s övervakning av internetanvändare och att FBI undersöker en biblioteksbesökares boklån i kölvattnet till 11e september? Är det bara när repressionen drabbar biblioteken direkt som vi engagerar oss, eller kan det vara så att folkbiblioteken måste förhålla sig till vad som kan beskrivas som en backlash för demokratin? Hur?

Tobias Willstedt

Vad får den ekonomiska krisen för konsekvenser för folkbibliotekssverige?

Tydligen inga bra men vem är förvånad över det? Nedläggningar i Göteborg. Borgarna spär på det hela genom att slå undan benen fungerande verksamheter som vägkrogsbiblioteken. Vad det får för konsekvenser för verklighetens folk återstår att se.

Modern konst

( Hämtat från Esbati som hämtat det från banal)

Lästips!

Petter Nilsson från Dagens konflikt har skrivit en längre text om offentlig och skattefinansierad verksamhet vs. privat. Texten handlar om kollektivtrafiken men samma argumentation hade kunnat gälla folkbiblioteken känner jag.. Nilsson refererar till klassiska artikeln  Tragedy of the commons (som vi för övrigt fick läsa på Bibliotek- och Informationsvetenskapen om jag inte minns fel) och försöker demaskera den och i förlängningen 30 år av nyliberal mytbildning angående offentlig verksamhet och gemensamt ägande.

Iallafall är det här argument och fakta som är värt att lägga på minnet när klåfingriga borgerliga (eller socialdemokratiska!) politiker försöker ”reformera” folkbiblioteken med avgifter o.dyl (Täby, jag tittar åt ert håll!)

Här är texten!

Planet of the arabs

 

Råkade snubbla över det här klippet, Planet of the arabs, som enkelt åskådliggör hur rasistiskt araber ofta skildras i amerikanska storfilmer. Hollywood har ju gjort en lång tradition av det här: svarta amerikaner har skildrats på ett nedvärderande sätt i filmer från dess att de började göra film i Hollywood fram tills idag (Transformers 2 är ett färskt exempel).

En ”klassisk” rasistisk storfilm är ju Birth of a nation från 1915 som handlar om hur Ku Klux Klan uppstår i södra USA efter det amerikanska inbördeskriget och avskaffandet av slaveriet. Ku Klux Klan är då hjältarna, som räddar den vita befolkningen i sydstaterna från de befriade svarta slavarna och deras barbarism. Birth of a nation var en riktigt hit när den kom, och anses än idag ha en plats i filmknanon tack vare skådespel av hög klass och innovativt användande av teknik. Man kan läsa mer om detta på IMDB

Klasskamp 2.0

Måste ge en eloge till Erik Berg för det här inlägget. Utan tvekan det mest intressanta jag läst om internet och 2.0 på ett bra tag. Visst är det en stor kamp som pågår; en kamp som lätt kan läsas som att det handlar om vi skall ha ett fritt internet och ett som är styrt av kommersiella intressen. Erikl Berg bryter ner situationen på ett utmärkt sätt och visar på hur man kan analysera det och föra det inom en höger – vänster skala. Han för helt enkelt in den gamla gubben Karl Marx i debatten, och jag tycker det är uppfriskande. Frågan om hur vi socialister vill att vårt internet skall vara är öppen, och jag är glad att Berg för upp det på dagordningen. Det är väldigt enkelt att bara säga nej till alla idiotiska påhitt som staten och kapitalet gemensamt håller på att genomföra just nu (FRA, Ipred osv..) men när vi accepterar att även internet också är definierat av klasskampen måste vi också börja formulera vad ett klasslöst internet kan vara. Anywhoo, Erik Berg formulerar sig mycket bättre än jag gör kring det här läs hans text nu!

Ibland hänger jag mig åt folkhemsnostalgi

För ett tag sen så läste jag Solidaritet utan gränser, ett urval av Olof Palmes tal och texter. Säga vad man vill om Olof Palme, men ingen svensk politiker efter honom har uppnått hans ikoniserade status. Hans död blev på något sätt representativ för socialdemokratins död, eller åtminstone socialdemokratin som socialistiskt parti. På något sätt blev det sig inte likt efter det. Nu gjorde ju Olof Palme mycket mer än att bli mördad. Både bra och hemska saker. Hans gloria har fallit lite på sne de senaste åren då hans inblandning i diverse affärer har målat en annan bild av honom som person och ledare för Sveriges största parti. Att tala var dock något som han var väldigt bra på, Olof Palme var en duktig retoriker och det är med nöje jag försjunker i Solidaritet utan gränser. Något som jag gläds åt är att Olof Palme flera gånger refererar åt Folke Fridell, idag en halvt bortglömd arbetarförfattare som jag ändå tycker förtjänar stor uppskattning inom den traditionen. Fridell var dessutom syndikalist, vilket är en anledning till att Olof Palme kanske inte skulle uppmärksammat honom; lite av en ideologisk fiende var han allt, men det hedrar Palme, och visar på hur högt han ändå höll Fridells författarskap.

En annan av mina läsningar som är relaterad till Solidaritet utan gränser är Snart går vi utan er: brev till socialdemokraterna utgiven av SSU:s tidning Tvärdrag. Snart går vi utan er är en antologi och som undertiteln antyder är det en samling bidrag formulerade som frågor och funderingar riktade till socialdemokraterna: skrivna av unga socialdemokrater och socialister. Precis som de flesta antologier är det en blandad kompott, en del är riktigt bra, annat är riktigt trist. Dock måste jag ge en eloge till Tvärdrag och dess redaktion. Den här antologin är, trots de ojämna bidragen, ett bra initiativ och redaktionsmedlemmarnas egna bidrag hör till höjdpunkterna. Överhuvudtaget tycker jag att Tvärdrag gör bra saker, här finns definitivt positiva saker som händer och en rörelse som blåser lite luft i socialdemokratins lungor.

För att göra det här inlägget lite mer biblioteksrelaterat kan det vara värt att nämna att Tvärdrags redaktör Daniel Suhonen också uttalat som om kulturutredningen på aftonbladets kultursidor. Inte helt otippat är det en högst kritisk artikel, och lite känns det väl som att det enda försiktigt positiva utlåtandet har kommit från Svensk biblioteksförening, en organisation som knappast kan gå ut i hård kritik mot en utredning som förespråkar en nationell biblioteksmyndighet, vilket har varit svensk biblioteksförenings stora paradfråga. Efter så mycket kraft som har lagts ner på en fråga måste man nästan le och nicka när man får som man vill. Vi får se vad som händer nu när så många tunga instanser har sågat utredning vid fotknölarna.

Besök Tvärdrags hemsida här.

Liket lever?

Blev glad av att läsa detta. Kanske något börjar röra sig inom socialdemokratin trots allt?

Lite smått och gott

En liten uppdatering till min tidigare post: tydligen delger Johan Norberg oss sina tankar om Daniel Ankarloos bok Marknadsmyter i det nya numret av nyliberalen (tyvärr finns den inte tillgänglig över nätet).

Diskussionen om ”Musse Pigg” – lagen fortgår fortfarande. Nu håller man tydligen på att diskutera en kompromiss: att upphovsrätten skall förlängas till 70 år efter upphovsrättsinnehavarens död från dagens 50 år. Detta alltså innan materialet uppgår i allmänningen och finns för alla att nyttja. Läs mer i SvD. Verkar finnas gott hopp om att även detta förslag slängs i soptunnan dock.

Slutligen: i Niclas Lindbergs blogg Osorterade tankar har det på sistone pågått en del intressant diskussion i kommentatorstrådarna. Ämnet är folkbiblioteken och kvalitetsbegreppet, med Niclas Lindberg och Christer Hermansson som främsta antagonister. Värt att kolla upp.