Vad får den ekonomiska krisen för konsekvenser för folkbibliotekssverige?

Tydligen inga bra men vem är förvånad över det? Nedläggningar i Göteborg. Borgarna spär på det hela genom att slå undan benen fungerande verksamheter som vägkrogsbiblioteken. Vad det får för konsekvenser för verklighetens folk återstår att se.

Modern konst

( Hämtat från Esbati som hämtat det från banal)

Lästips!

Petter Nilsson från Dagens konflikt har skrivit en längre text om offentlig och skattefinansierad verksamhet vs. privat. Texten handlar om kollektivtrafiken men samma argumentation hade kunnat gälla folkbiblioteken känner jag.. Nilsson refererar till klassiska artikeln  Tragedy of the commons (som vi för övrigt fick läsa på Bibliotek- och Informationsvetenskapen om jag inte minns fel) och försöker demaskera den och i förlängningen 30 år av nyliberal mytbildning angående offentlig verksamhet och gemensamt ägande.

Iallafall är det här argument och fakta som är värt att lägga på minnet när klåfingriga borgerliga (eller socialdemokratiska!) politiker försöker ”reformera” folkbiblioteken med avgifter o.dyl (Täby, jag tittar åt ert håll!)

Här är texten!

Planet of the arabs

 

Råkade snubbla över det här klippet, Planet of the arabs, som enkelt åskådliggör hur rasistiskt araber ofta skildras i amerikanska storfilmer. Hollywood har ju gjort en lång tradition av det här: svarta amerikaner har skildrats på ett nedvärderande sätt i filmer från dess att de började göra film i Hollywood fram tills idag (Transformers 2 är ett färskt exempel).

En ”klassisk” rasistisk storfilm är ju Birth of a nation från 1915 som handlar om hur Ku Klux Klan uppstår i södra USA efter det amerikanska inbördeskriget och avskaffandet av slaveriet. Ku Klux Klan är då hjältarna, som räddar den vita befolkningen i sydstaterna från de befriade svarta slavarna och deras barbarism. Birth of a nation var en riktigt hit när den kom, och anses än idag ha en plats i filmknanon tack vare skådespel av hög klass och innovativt användande av teknik. Man kan läsa mer om detta på IMDB

Klasskamp 2.0

Måste ge en eloge till Erik Berg för det här inlägget. Utan tvekan det mest intressanta jag läst om internet och 2.0 på ett bra tag. Visst är det en stor kamp som pågår; en kamp som lätt kan läsas som att det handlar om vi skall ha ett fritt internet och ett som är styrt av kommersiella intressen. Erikl Berg bryter ner situationen på ett utmärkt sätt och visar på hur man kan analysera det och föra det inom en höger – vänster skala. Han för helt enkelt in den gamla gubben Karl Marx i debatten, och jag tycker det är uppfriskande. Frågan om hur vi socialister vill att vårt internet skall vara är öppen, och jag är glad att Berg för upp det på dagordningen. Det är väldigt enkelt att bara säga nej till alla idiotiska påhitt som staten och kapitalet gemensamt håller på att genomföra just nu (FRA, Ipred osv..) men när vi accepterar att även internet också är definierat av klasskampen måste vi också börja formulera vad ett klasslöst internet kan vara. Anywhoo, Erik Berg formulerar sig mycket bättre än jag gör kring det här läs hans text nu!

Ibland hänger jag mig åt folkhemsnostalgi

För ett tag sen så läste jag Solidaritet utan gränser, ett urval av Olof Palmes tal och texter. Säga vad man vill om Olof Palme, men ingen svensk politiker efter honom har uppnått hans ikoniserade status. Hans död blev på något sätt representativ för socialdemokratins död, eller åtminstone socialdemokratin som socialistiskt parti. På något sätt blev det sig inte likt efter det. Nu gjorde ju Olof Palme mycket mer än att bli mördad. Både bra och hemska saker. Hans gloria har fallit lite på sne de senaste åren då hans inblandning i diverse affärer har målat en annan bild av honom som person och ledare för Sveriges största parti. Att tala var dock något som han var väldigt bra på, Olof Palme var en duktig retoriker och det är med nöje jag försjunker i Solidaritet utan gränser. Något som jag gläds åt är att Olof Palme flera gånger refererar åt Folke Fridell, idag en halvt bortglömd arbetarförfattare som jag ändå tycker förtjänar stor uppskattning inom den traditionen. Fridell var dessutom syndikalist, vilket är en anledning till att Olof Palme kanske inte skulle uppmärksammat honom; lite av en ideologisk fiende var han allt, men det hedrar Palme, och visar på hur högt han ändå höll Fridells författarskap.

En annan av mina läsningar som är relaterad till Solidaritet utan gränser är Snart går vi utan er: brev till socialdemokraterna utgiven av SSU:s tidning Tvärdrag. Snart går vi utan er är en antologi och som undertiteln antyder är det en samling bidrag formulerade som frågor och funderingar riktade till socialdemokraterna: skrivna av unga socialdemokrater och socialister. Precis som de flesta antologier är det en blandad kompott, en del är riktigt bra, annat är riktigt trist. Dock måste jag ge en eloge till Tvärdrag och dess redaktion. Den här antologin är, trots de ojämna bidragen, ett bra initiativ och redaktionsmedlemmarnas egna bidrag hör till höjdpunkterna. Överhuvudtaget tycker jag att Tvärdrag gör bra saker, här finns definitivt positiva saker som händer och en rörelse som blåser lite luft i socialdemokratins lungor.

För att göra det här inlägget lite mer biblioteksrelaterat kan det vara värt att nämna att Tvärdrags redaktör Daniel Suhonen också uttalat som om kulturutredningen på aftonbladets kultursidor. Inte helt otippat är det en högst kritisk artikel, och lite känns det väl som att det enda försiktigt positiva utlåtandet har kommit från Svensk biblioteksförening, en organisation som knappast kan gå ut i hård kritik mot en utredning som förespråkar en nationell biblioteksmyndighet, vilket har varit svensk biblioteksförenings stora paradfråga. Efter så mycket kraft som har lagts ner på en fråga måste man nästan le och nicka när man får som man vill. Vi får se vad som händer nu när så många tunga instanser har sågat utredning vid fotknölarna.

Besök Tvärdrags hemsida här.

Liket lever?

Blev glad av att läsa detta. Kanske något börjar röra sig inom socialdemokratin trots allt?

Lite smått och gott

En liten uppdatering till min tidigare post: tydligen delger Johan Norberg oss sina tankar om Daniel Ankarloos bok Marknadsmyter i det nya numret av nyliberalen (tyvärr finns den inte tillgänglig över nätet).

Diskussionen om ”Musse Pigg” – lagen fortgår fortfarande. Nu håller man tydligen på att diskutera en kompromiss: att upphovsrätten skall förlängas till 70 år efter upphovsrättsinnehavarens död från dagens 50 år. Detta alltså innan materialet uppgår i allmänningen och finns för alla att nyttja. Läs mer i SvD. Verkar finnas gott hopp om att även detta förslag slängs i soptunnan dock.

Slutligen: i Niclas Lindbergs blogg Osorterade tankar har det på sistone pågått en del intressant diskussion i kommentatorstrådarna. Ämnet är folkbiblioteken och kvalitetsbegreppet, med Niclas Lindberg och Christer Hermansson som främsta antagonister. Värt att kolla upp.

Vad gör en bibliotekarie?

Artikel ur BiS nr.1 2009

Hur betraktas folkbiblioteket som institution i 00-talets Sverige? Det är en fråga som de flesta av oss som jobbar med att utveckla folkbiblioteket har frågat oss. Men följdfrågan är: kan vi verkligen besvara den frågan utan att fundera över hur vi som jobbar på folkbibliotek betraktas, och hur det arbete vi utför värderas utifrån? 

Häromdagen diskuterade jag olika utbildningar och framtidsutsikter med en besökare på mitt bibliotek som själv var i den åldern då det är relevant att fråga runt kring detta. När jag berättade om biblioteks- och informationsvetenskap, den fyraåriga utbildningen jag själv hade gått, stod den unga besökaren chockerad framför mig: “Fyra år?! För att göra ingenting?” Han verkade vara av uppfattningen att det enda jag gjorde om dagarna var att stå vid en informationsdisk och visa var den och den boken stod, för att eventuellt ibland förflytta mig till kopiatorn och förklara hur man gör dubbelsidiga kopior. Det är lätt att bli deprimerad när den typen av reaktioner uppstår i samband med ett samtal om ens yrkesval. Ibland känner man till och med för att gå hem och ta sig en funderare kring vad det egentligen är man håller på med. 

Nu vet jag ju att jag verkligen gör mycket mer än “ingenting” om dagarna och att mitt arbete är fullt med både praktiska och mer intellektuellt krävande och kreativa moment. De dagliga sysslorna med att få folkbiblioteket att fungera som en institution, att se till att lokalen sköts och att besökarna får den service som ingår i vårt uppdrag, är kanske den del av arbetet som i första hand möter besökaren. Men till bibliotekarierollen hör också det mer långsiktiga arbetet med planering av programverksamhet, service mot skolor och fritidsgårdar och samarbetet med andra aktörer i lokalsamhället. Verkstäder, föreläsningar, bokprat, sagostunder, föreställningar, seniorsurf och språkcaféer: det är bara en del av bibliotekens utbud, och endast en del av det utåtriktade, offensiva och sociala arbete som ett väl fungerande folkbibliotek kräver. Det där arbetet som många (majoriteten?) antingen inte ser, eller annars verkar tro att det inte föreligger någon arbetsinsats bakom det. Ingen arbetsinsats som kommer från en bibliotekarie i alla fall. 

Nyligen hade svensk biblioteksförening en stor kampanj – Library Lovers – och med kampanjen en reklamoffensiv där Library Lovers manifest basunerades ut. Kampanjen underströk bibliotekens stora betydelse som institution på en makronivå och hur folkbibliotekens existens har haft del i hur samhället ser ut i stort. Genom statistisk visade den på vad folkbibliotekets kräftgång har haft för resultat de senaste decennierna och tog strid för en nationell bibliotekspolitik. 

Det är såklart föredömligt, men Library Lovers- kampanjen begripliggjorde inte för utomstående vad vi bibliotekarier egentligen gör på folkbiblioteken. Den visade på vikten av att ha folkbiblioteken kvar, men gav inga andra svar på frågan om bibliotekariernas roll och arbete utom det uppenbara. Vad en bibliotekarie gör på sin arbetstid, förutom det uppenbara att vi står vid informationsdisken och hjälper folk, är fortfarande lika osynligt som innan. Kopplingen mellan bibliotekariernas arbete och positiva effekter på samhället i stort är fortfarande inte tydlig för den oinitierade. Då kan resultatet bli obemannade bibliotek som har varit uppe på tapeten inom exempelvis Lunds kommun. 

När jag började min karriär som bibliotekarie, 2006, såg jag inte folkbibliotekariens image som ett större problem. Nu, några år senare, retar det mig att har bibliotekarien försvunnit ur en biblioteksdebatt som redan är olyckligt smal. Bibliotekariens osynliga roll försvagar och kommer försvaga folkbiblioteket som institution. Hur förklarar man att bibliotek är viktiga om folk inte vet vad som händer på bibliotek? Och det som händer på biblioteket är ett resultat av vårt arbete.

Jag blev glad när jag läste Niclas Lindbergs artikel “Kärnan i folkbibliotekens verksamhet” i BBL 01:2009. Lindberg tar här upp IFLA:s text angående bibliotek och intellektuell frihet och tar ur denna text fasta på att biblioteken skall samla, bevara och tillgängliggöra kunskap och information. Att det som händer på biblioteken, det som vi jobbar med, är att samla, bevara och tillgängliggöra kunskap och information är något jag kan gå med på. Jag skulle dessutom vilja ha en speciell betoning på det med att tillgängliggöra i ett kunskapssamhälle som i allt högre grad kännetecknas av ökande klyftor och desto mer belysa hur bibliotek i socialt utsatta områden kan ha en totalt livsavgörande roll för besökarna.

Folkbiblioteken är en öppen plats som i bibliotekariernas regi kan vara både stillsam och engagerande för besökare.För grupper i samhället som befinner sig utanför en hegemonisk position på grund av klass, sexualitet, etnicitet eller handikapp är folkbiblioteket i bästa fall ett rum där man har möjlighet att ta plats i ett sammanhang och utveckla sig utan krav på prestation eller andras godkännande. Detta är unikt, och något som det är bibliotekariernas uppgift att skapa, bevara och utveckla. Det här måste vi visa att vi det är vårt mål och lyckas tydliggöra hur vårt dagliga arbete leder dit. Något som inte bara är knutet till en plats, utan till konkreta handlingar. Till en verksamhet.

Det sägs att vi lever i ett kunskapssamhälle. Om det stämmer tycker jag det är anmärkningsvärt hur osynliga bibliotekarier är i det offentliga samtalet, också när samtalet kretsar kring biblioteken. Ju fler besökare vi har av uppfattningen att bibliotekarier i grunden gör “ingenting”, desto fler kommer det att vara som anser att ett obemannat folkbibliotek är ett fullt tillräckligt folkbibliotek. Det är upp till oss bibliotekarier att tro tillräckligt mycket på vår verksamhet för att kunna protestera, argumentera och alla andra till buds stående sätt motverka denna förödande utveckling. Bibliotekarier gör skillnad.

Tobias Willstedt

Länkar: BiS/ BiSbloggen.

När tusen eldar slickar himlen

Kina är ett fascinerande land. Resan från kolonialism och feodalim till dagens toppstyrda kapitalistiska samhälle via Mao är något som jag har varit väldigt nyfiken kring iallafall.  Men jag har upplevt det som svårt att hitta objektiv information kring ämnet. Våra medier i Sverige förmedlar antingen en nattsvart eller en högst glorifierande bild av landet med kommunistisk (?) diktatur och nyliberal (?) ekonomi. Jag tycker iallafall att journalisten Ola Wong lyckas bra att skapa en något mer komplex bild av det dynamiska landet i När tusen eldar slickar himlar.  Genom ett antal kapitel beskriver Wong olika ämnen som fattigdomsbekämpning, arbetarförtryck, feminism,  kulturarv, ekologi, lyxkonsumtion, demokrati, utbildning och självklart, OS i Beijing. Man får bilden av att Kina är ett land styrt av en regering som är besatt av att förbättra rikets ekonomiska situation, men att detta har fått ett högt pris. Wong gör en jämförelse mellan Kina på 2000-talet och Sverige på 1800-talet vilket känns rätt träffande; samma smutsiga, brutaliserande industrialisering som både skapar rikedom och förtrycker och förstör. Precis som Sverige då har Kina begynnelsen till en kämpande arbetarrörelse, menar Wong (den maoistiska rörelsen var ju mer inriktad på böndernas situation, Kina var inte industrialiserat än), en arbetarrörelse som mer och mer börjar sticka upp huvudet. Wong varken svartmålar eller skriver solskenshistorier, utan man får mest känslan när man läser att verklighetens Kina inte motsvarar de etiketter vi i väst har satt på landet. Vi som är vänster har stor anledning att solidarisera oss med de progressiva rörelser som faktiskt finns i Kina och aktivt kritisera den negativa utveckling som går parallellt med de stora framstegen.

Om jag skall nämna något som verkligen saknades i Wongs bok är det dock ett kapitel om minoritetsfolkens situation i det nationalistiska, ”harmoniska” , Kina. Ett exempel är ju tibetanerna som har varit väldigt omskriva här i väst. Men som helhet var När tusen eldar slickar himlen  en intressant läsning.